Barncensur!

Vill man provocera ska man göra teater för barn. Vi har precis haft nypremiär på "Barfotaupproret" och har spelat i Haninge den här veckan. Det första som hände var att en lärare som såg föreställningen fick spel och ställde in teaterbesöket för en hel klass som skulle gått och kollat dan efter.

Det läraren tydligen blev upprörd över:

1. Svordomar. En av dockorna i pjäsen svär.

2. En docka vill hitta ett straff till Witold och föreslår att de ska ta en rostig skruv och skruva upp i stjärten.

3. En modeskapare som heter Fior är deprimerad och dricker sprit. Säger: "jag tar till flaskan".

Det finns naturligtvis en charm i att det fortfarande går att provocera folk med teater. Men framförallt är det skit-tröttsamt. När det kommer till barn ska det gullas och daltas och tas med bomullsvantar för hela slanten. I synnerhet på teatern som tydligen är det mest upphöjda, moraliska, oskuldsfulla man kan tänka sig. På TV, på stan, i skolan, hemma - svär inte folk där, dricker dom inte där?

Det är aldrig barn som är upprörda. De skrattar gott åt alla tre upprörande punkterna. Det är de vuxna som upprörs (ja, det har hänt förut om samma föreställning). Samtidigt är vi beroende av att vuxna ska gilla våra föreställningar. (detta är det största dilemmat: man gör teater som riktar sig till en ung publik, men egentligen är det viktigare att vuxna gillar den) Det leder till barncensur!

Det ligger ett oerhört tungt ok över teater för unga. Det ska forskas, tänkas på vilka åldrar som kan se vad, tas på allvar på ett enormt heligt sätt. Var finns punken? För mig är "Ta på allvar" att svära och supa i föreställningar, och utmana publiken, att inte sänka ner sig till "barnens nivå". Barn har rätt att bli både provocerade, förfärade och rädda. Det är spännande och kul. Och alldeles för sällsynt i teater för ung publik.

Apropå de här sakerna, slutklämmen på Gunilla Brodrejs recension i Expressen av vår föreställning Aniara, låter så här:

"Men det här är faktiskt ingenting som jag vill utsätta en disharmonisk eller osäker elvaåring för, med huvudet fullt av mardrömslika dystopier angående planetens framtid. Turteaterns ledord är mod, lust och gränslöshet. Till nästa föreställning för ung publik kan man även finna viss ledning i en bruksanvisning: avsnittet om åldrar i Anna Wahlgrens Barnaboken."

I övrigt är hon väldigt positiv. Men jag tycker det är förmätet att klappa oss på huvudet på det där sättet! Vi har haft flera omgångar provpublik. De har haft många invändningar som vi lyssnat på. Vi trodde själva att några skulle bli rädda och olyckliga, men det var helt fel. Flera har tyckt att det är befriande med ett olyckligt slut, de har tyckt att det är skitcoolt att det är så mycket action och häftiga effekter. De i publiken har varit uppspelta och på gott humör direkt efteråt.

Och om nån nu tycker att föreställningen är jobbig - vad är problemet? Har inte unga rätt att få känna dödsångest, framtidsskräck. Här är ett forum för att öppet ta upp frågorna istället för att tänka dom för sig själv och till slut hamna på sinnessjukhus!

Det enda som förstås är viktigt är att det finns vuxna runtomkring som kan ta hand om frågor, eller trösta om nån blir ledsen. Och det finns det. De allra flesta lärare man träffar tycker jag verkar bra och vettiga och coola i förhållande till det jag skrivit innan. Sista kommentaren till Brodrej; jag ska absolut bläddra i den där "Barnaboken", men spontant låter det rätt trist att kategorisera föreställningar efter åldrar. Vi vuxna ska inte hålla på och överföra våra förkrympta sinnen på kommande generationer. Min erfarenhet så här långt av barn är att de är förbannat olika och reagerar på helt olika saker, trots att de är exakt lika gamla. Återigen: bara det finns vuxna i närheten så kan man deala med allt!

/Erik Holmström