Teaterrecensioner

Turteaterns senaste föreställning Den sista människan har just blivit recenserad, och återigen har det hänt: Ljud, ljus, scenografi och kostym, som i den här (liksom många andra) föreställningen utgör en stor del av föreställningens karaktär, har överhuvudtaget inte nämnts. Ljud, ljus, scenografi och kostym står i flera tidningar faktiskt inte ens med i credlistan, i en enda tidning finns scenografi och musik med, dock ej ljus och kostym. I föreställningen hade vi ingen maskör, men många gånger blir även denna del bortprioriterad i recensioner. Att en föreställnings tekniker har blivit nämnd har jag nog aldrig någonsin varit med om.

Hur kan det här komma sig? En förklaring jag får när jag ringer en av recensenterna och frågar är platsbrist, man måste hålla sig till 3000 ord, och en credlista som enbart nämner text, regi och medverkande, ja det är 200 ord bara det! Samt att man inte har någon skyldighet att redovisa alla medverkande i en produktion, eftersom antalet kan variera stort från gång till gång. Ok. Men. Varför prioriteras dessa ovan nämnda konsekvent bort, nästan oavsett hur stor del de har i föreställningens karaktär? Jag tror att det handlar om en ganska reaktionär bild av teater som bygger på att text, regi och skådespeleri ÄR teater, medan föreställningens övriga delar är ganska ointressanta bihang (med undantag för scenografi som ändå verkar vara ganska viktigt för teaterföreställningar) som enbart ska förstärka SKÅDESPELERIET och TEXTEN. ”Ett bra ljud är ett ljud som man inte tänker på”, absolut kan det få vara så (även om jag kan tycka det är lite tråkigt), men då bör ljuddesignern/kompositören ändå få ett omnämnande, åtminstone en information om att personen i fråga överhuvudtaget arbetade med föreställningen.

Jag vill uppmana till en rejäl uppryckning vad det gäller detta. Jag menar inte att man måste spalta upp ALLA i tur och ordning och ge alla exakt lika stort utrymme. Däremot vore det roligt om recensenter i större utsträckning kunde börja förvalta den stora makt de faktiskt har, t ex genom att se att en föreställning kan bestå av fler delar än bara text, skådespeleri och regi.

/Carina Ehrenholm

Den sista människan, modebloggare?

Den sista människan har skickat oss bilder från ett provrum. Vill hon ha stylingtips? En modeblogg? Känner hon sig inte uppskattad som hon är? Var det därför hon rymde? Gör hon sig fin inför historiens slut?

Frågorna är många här på teatern.

Sista människa, om du läser detta, vi hoppas att du kommer tillbaka snart.

På lördag har Kung Kackerlacka premiär, vi har lagt undan fribiljetter till dig och en vän.

En annan bild vi fått in, på café. Med vem?

Den sista människan kvar i Kärrtorp?

Vi har fått bilder skickade till teatern.

Den sista människan kan fortfarande befinna sig i Kärrtorp centrum.

I förra veckan fångades hon på bild när hon sprang mot ersättningbussen.

Hann hon med den?

Vet du något?

I fredags var det experimentur på Turteatern.

Nisse hittade på konceptet:

R.U.T.T.

Reading, Underhållning, Träning, Tävling!!

Ni kommer se kondition, svett, spetsprojekt-pjäs, smärta, lättklätt, blod och tårar och mycket mycket mer!
7 st. tävlande möts i en svindlande kamp för att bli den som slutligen tar hem det ultimata titeln. Årets sportsreader.

En reading på systrarna Stjärnströms scifi pjäs. "Revolution i månen" men under förutsättningen: Total training.
Under själva readingen kommer de tävlande vandra emellan 7 stationer där de ständigt, ständigt tränar.

Vem kommer orka, vem kommer spy, vem kommer bli årets Sportsreader!

Vinnare: Carina Ehrenholm. Värdig två Albin Werle.

Själv har jag svår träningsvärk i båda armarna. Jag gick ut hårt med ambitionen att bli slå slutkörd som jag aldrig varit, för underhållningsvärdet. Jag ville testa att vara en performance-kille som spydde på scenen. Men vid stationen "pilatiusboll" blev uppgiften för svår, jag tappade balansen, blev utskrattad och tappade mycket text. Sa fel fyra gånger och fick på det viset min femte varning och åkte därmed ut, kom sist. Det kanske var lika bra att skjuta upp drömmen om mitt performancekatarsis.

Officiell sponsor: "Trilafon" - marknadens enda ångestdämpande preparat med viktminskande egenskaper!

Pilatusballoen var den svåraste stationen för alla. Ebba Petrén och Albin Werle.

Logi Tulinius: hård som domare och intresserad av den glänsande stjärten.

Alexander Örstrand deltog som tränare. Här intervjuad av Nils Poletti.

Stationerna var: tyngdlyftningsstång, träningscykel, pilatusboll, armhävningar, gummiband för armträning och stretching.

Här åkte jag ur tävlingen. Pilatusbollen blev mig övermäktig.

Domaren ger Carina varning. Det är bara Hon och Albin kvar.

Carina blev hyllad för segern. Hon var knappt andfådd.

Deltagare:

Albin Werle

Carina Ehrenholm
Andreas Lindal
Ebba Petrén
Fredrik Lundqvist

Ella Rudfeldt
Erik Holmström
Ellen Norlund

Och Alexander Örstrand (tränare åt Fredrik)

Mobilkamerafotograf: Anne Hellansjö

Rapporterat av: Erik Holmström

Barncensur!

Vill man provocera ska man göra teater för barn. Vi har precis haft nypremiär på "Barfotaupproret" och har spelat i Haninge den här veckan. Det första som hände var att en lärare som såg föreställningen fick spel och ställde in teaterbesöket för en hel klass som skulle gått och kollat dan efter.

Det läraren tydligen blev upprörd över:

1. Svordomar. En av dockorna i pjäsen svär.

2. En docka vill hitta ett straff till Witold och föreslår att de ska ta en rostig skruv och skruva upp i stjärten.

3. En modeskapare som heter Fior är deprimerad och dricker sprit. Säger: "jag tar till flaskan".

Det finns naturligtvis en charm i att det fortfarande går att provocera folk med teater. Men framförallt är det skit-tröttsamt. När det kommer till barn ska det gullas och daltas och tas med bomullsvantar för hela slanten. I synnerhet på teatern som tydligen är det mest upphöjda, moraliska, oskuldsfulla man kan tänka sig. På TV, på stan, i skolan, hemma - svär inte folk där, dricker dom inte där?

Det är aldrig barn som är upprörda. De skrattar gott åt alla tre upprörande punkterna. Det är de vuxna som upprörs (ja, det har hänt förut om samma föreställning). Samtidigt är vi beroende av att vuxna ska gilla våra föreställningar. (detta är det största dilemmat: man gör teater som riktar sig till en ung publik, men egentligen är det viktigare att vuxna gillar den) Det leder till barncensur!

Det ligger ett oerhört tungt ok över teater för unga. Det ska forskas, tänkas på vilka åldrar som kan se vad, tas på allvar på ett enormt heligt sätt. Var finns punken? För mig är "Ta på allvar" att svära och supa i föreställningar, och utmana publiken, att inte sänka ner sig till "barnens nivå". Barn har rätt att bli både provocerade, förfärade och rädda. Det är spännande och kul. Och alldeles för sällsynt i teater för ung publik.

Apropå de här sakerna, slutklämmen på Gunilla Brodrejs recension i Expressen av vår föreställning Aniara, låter så här:

"Men det här är faktiskt ingenting som jag vill utsätta en disharmonisk eller osäker elvaåring för, med huvudet fullt av mardrömslika dystopier angående planetens framtid. Turteaterns ledord är mod, lust och gränslöshet. Till nästa föreställning för ung publik kan man även finna viss ledning i en bruksanvisning: avsnittet om åldrar i Anna Wahlgrens Barnaboken."

I övrigt är hon väldigt positiv. Men jag tycker det är förmätet att klappa oss på huvudet på det där sättet! Vi har haft flera omgångar provpublik. De har haft många invändningar som vi lyssnat på. Vi trodde själva att några skulle bli rädda och olyckliga, men det var helt fel. Flera har tyckt att det är befriande med ett olyckligt slut, de har tyckt att det är skitcoolt att det är så mycket action och häftiga effekter. De i publiken har varit uppspelta och på gott humör direkt efteråt.

Och om nån nu tycker att föreställningen är jobbig - vad är problemet? Har inte unga rätt att få känna dödsångest, framtidsskräck. Här är ett forum för att öppet ta upp frågorna istället för att tänka dom för sig själv och till slut hamna på sinnessjukhus!

Det enda som förstås är viktigt är att det finns vuxna runtomkring som kan ta hand om frågor, eller trösta om nån blir ledsen. Och det finns det. De allra flesta lärare man träffar tycker jag verkar bra och vettiga och coola i förhållande till det jag skrivit innan. Sista kommentaren till Brodrej; jag ska absolut bläddra i den där "Barnaboken", men spontant låter det rätt trist att kategorisera föreställningar efter åldrar. Vi vuxna ska inte hålla på och överföra våra förkrympta sinnen på kommande generationer. Min erfarenhet så här långt av barn är att de är förbannat olika och reagerar på helt olika saker, trots att de är exakt lika gamla. Återigen: bara det finns vuxna i närheten så kan man deala med allt!

/Erik Holmström

Den sista människan har rymt!

Hjälp. Den sista människan har rymt.

Här är de sista bilderna vi har av henne.

Vi måste hitta henne innan historiens slut.

Har du sett henne?

stadsteatern vill förbjuda oss att göra Aniara

Advokat från Alis (Administration av litterära rättigheter i Sverige) ringer:

"ni får inte göra Aniara"

Vi får inte göra Aniara för det ska stadsteatern göra i höst.

Vi har kollat upp rättigheter för länge sen och fått klartecken (ANIARA inspirerad av Harry Martinsson). Men det skulle vi alltså egentligen inte ha fått, för stadsteatern har i vanlig ordning KÖPT ensamrätten (inklusive titeln) i sann kapitalistisk anda.

Nu får vi använda titeln i alla fall, pga att misstaget inte är vårt. Men det får ABSOLUT inte vara "Aniara" vi gör. Så vad är det vi gör?

Vår föreställning heter i alla fall Aniara, och vi tackar gudarna för det lilla misstaget. Nästa gång kanske vi inte har lika tur. Men allvarligt talat: är allt i sin ordning när stora, rika teatrar låser massa pjäser och böcker (ofta utan att de ens sätter upp dom) för att skaffa sig konkurrensfördelar? Är de rädda för oss? Eller är det bara ren och skär missundsamhet? En sak är klar: om stadsteatern fick bestämma så skulle de förbjuda oss att göra Aniara.

god afton /erik i bloggarbyxorna